Vem har inte drömt om att göra den klassiska resan mellan öst -och västkusten i USA. Hyra en billig bil och bara dra iväg. In i dimman, äventyret. Den där drömmen finns naturligtvis planterad i bakhuvudet när jag öppnar Too Fast For Love av Jonas Inde (text) och Martin Kellerman (illustrationer). De har gjort den där resan, och samlat intrycken i en bok, men tyvärr blir det mer dimmigt än äventyrligt.

Den som väntar sig en ordinär reseskildring lär bli besviken. Här är det snarare Indes inre som blottläggs i dagboksform. Fysiskt befinner han sig on the road i USA, men kroppen är full av medicin och tankarna rejält på vift. De konkreta intrycken och bilderna får stå tillbaka i texten, platser och människor förblir perifera och flyktiga. Istället cirklar det självutlämnande kring ångest, spelberoende, knullfantasier och ett myller av musikreferenser (bokens titel är hämtad från en platta med Mötley Crue).

Ofta stannar det vid det banala, för att inte säga pubertala. Det mäts kuk till höger och vänster, alla tänkbara grova ord varvas med slang ur den högre skolan; ”decaf”, ”zonkad”, ”shrinka”. Det blir snart mer tröttande än underhållande, eller intressant. Men för all del, några ocencurerade utspel mot valda delar av etablissemanget kittlar och roar. Och den freudianska kukduellen med Stakka Bo i bokens början är obetalbar (och kan för övrigt också beskådas i Kellermans senaste seriealbum).

Men var kommer USA in i bilden? Distansen till Sverige verkar bara mana fram mer Sverige. Indes penna är inte på väg någonstans, utan på flykt från någonting. I Houston verkar han dock komma till insikt: ”…vad har vi gjort hittills, Martin och jag? Vi har ätit bacon och spelat biljard. Det kan vi göra på Hornsgatan.” Exakt, men ändå fortsätter det i samma hjulspår.

Bitvis kan det dock glimta till, som i en kort notering från en baseballmatch i Phoenix: ”Mellan två innings visas publikbilder upp på storbildsskärmen inne i arenan. En man i trettioårsåldern sitter ensam högt upp på kortsidan. Han håller i en stor skylt. ’Happy Birthday, Mom!’ står det på skylten. Den killen hänger nog i en bjälke om några år.” Det är iakttagelser av det slaget jag gärna hade sett mer av. Eller udda turisttips som de från Tucson; hur man spelar nine-ball på biljardbord med myntautomat, och inte kan få upp kloten när man väl sänkt dem. Eller den kärnfulla beskrivningen av Hotel Congress: ”Om nån berättar att bröderna Dalton har bott på det här hotellet, så skulle jag tro på det.” När Inde för något ögonblick slutar trampa vatten i sin bassäng av ångest, och släpper in mer av miljöerna, blir det bättre.